28 July 2010

Knitting desperation

I always and I mean ALWAYS have one ongoing knitting project but more often than not I have at least two or three! Over the years this has resulted in a few (!) never finished or totally forgotten ones too….. Once when I moved I found a half finished sweater in a plastic bag behind my sofa. I could have knitted a new sweater just using the dust bunnies. Uck!

But now something very disturbing has happened. I am without a knitting project and it’s driving me crazy. I suddenly realized that knitting is like a drug…. and that I am in desperate need of a quick fix. So I dug around in my work room where I have a lot of yarn lying about but none of it inspired me ….I found some of those unfinished projects too ….but needless to say they didn’t inspire me one bit either.

Desperately browsed through my favourite knitting site and found this:




A beautiful asymmetrical linen tunic




Socks to die for....but a bit to complicated I think. I have never knitted socks before.


Think I will start out with these instead. My dear blog and IRL friend Anna has promised to help me......


And if I could crochet I would do this one. SO beautiful! But I better stick to knitting. This would definitely be an unfinished project....


Now I have to hit the yarn shops!


Just might shop material for all of them…..


Be right back
Jeanette

1 comment:

Gerda-Thyra said...

Hej igen Jeanette!
Jag har också minst en stickning på gång jämt och en himla massa andra ofärdiga projekt... vissa inspirerande och andra fullständigt ointressanta, trots att de skulle bli hur snygga som helst om de bara blev klara någongång men det "vill sig liksom bara inte"!

Läste ditt inlägg om dina tankar och känslor om utställning förut i somras och känner igen mig fullständigt i allt det du skrev! Men jag tycker att du är STENTUFF som vågar utsätta dig för en separatutställning, det har jag aldrig vågat... jag har bara varit med på samlingsutställningar, där man liksom kan "hålla andra i handen" och smälta in i gruppen, kanske fegt men lite tryggare för självkänslan, jag är inte heller den typen som kan "prata naturligt för mina grejer"... kan prata för andras men inte mig och mitt... det känns på något sätt "bara fel och skrytigt" och inte alls så där "proffsigt konstnärligt och naturligt" som vissa människor kan ... nä, helst av allt vill jag bara GÖRA och sedan ev. lämna ifrån mig och låta folk titta utan att jag själv är närvarande!

Ha det så bra och kram på dig!
/Helene